
Riseberga klosterruin – en plats där historien fortfarande berättas
När jag i våras besökte Rosslyn Chapel i Skottland väcktes en nyfikenhet på att återvända hem och besöka Riseberga klosterruin i Närke.
Så en varm sommardag bestämde jag mig för att åka dit.
Solen stod högt på himlen när jag närmade mig Riseberga. På vägen stannade jag och köpte med mig en hallonglass som fick följa med till ruinen. Där satte jag mig ner i solen och lät platsen sjunka in – den vackra miljön, de historiska lämningarna och känslan av att befinna sig på en plats där många människor levt sina liv genom århundradena.
Riseberga kloster grundades på 1100-talet och var ett av Sveriges största nunnekloster under medeltiden. Här levde cisterciensernunnor fram till reformationen 1527 då klostret upplöstes för att sedan 1546 träffades av blixten och brann ner.
I dag finns ruinerna kvar som ett vackert och stämningsfullt minne från en svunnen tid.
När jag satt framför den kvarvarande gavelväggen började jag fundera över hur viktigt det är att bevara och berätta om våra historiska platser. Det spelar ingen roll om man besöker en plats för sitt historieintresse, för att fascineras av gamla berättelser och legender eller helt enkelt för att njuta av en vacker miljö.
För om vi slutar att berätta historien om våra platser riskerar de att sakta glömmas bort. Varje sten, varje lämning och varje fynd kan ge oss en liten pusselbit till att förstå hur människor levde förr.
Mitt i mina tankar hörde jag plötsligt ljud från andra sidan den gamla gavelväggen. Nyfiken gick jag dit för att se vad som hände.
Till min stora förvåning pågick där en arkeologisk utgrävning.
Jag fick möjlighet att samtala med arkeologen på plats, som berättade att de hade hittat en kista med ett skelett. De hade bedömt att det troligen rörde sig om en kvinna och att fyndet kunde härröra från en tidigare period än själva klostrets tillkomst. Vid tidigare utgrävningar hade man dessutom hittat murar och pelare som kan tyda på att det funnits en äldre kyrkobyggnad på platsen innan klostret anlades.
Det var en påminnelse om att historien hela tiden kan ge oss nya berättelser. Sådant som länge varit dolt under marken kan plötsligt komma fram och ge oss nya kunskaper om platsens förflutna.
Det kändes mycket speciellt att få uppleva utgrävningen just denna dag. Dagen efter var nämligen den sista dagen för arbetet, och därefter skulle området återställas.
Efter mitt möte med arkeologerna gick jag vidare mot Risebergas amfiteater.
Vägen dit går genom en vacker bokallé där träden bildar ett grönt valv över stigen. På flera av stammarna finns inskriptioner där människor genom tiderna har lämnat sina namn eller namnen på någon de hållit kär. Små spår av människor som velat lämna ett avtryck på platsen.
Framme vid amfiteatern möts besökaren av en unik miljö där natur och kulturhistoria vävs samman. Den vackra scenen och sittplatserna omgivna av grönska ger en känsla av en plats skapad för berättelser, möten och upplevelser.
Jag satte mig ner en stund och tog in allt jag fått uppleva denna dag – klosterruinen, utgrävningen, historien och den vackra naturen runt omkring.
Riseberga är mer än bara en ruin. Det är en plats där historien fortfarande väcker nyfikenhet, där nya upptäckter kan göras och där varje besökare kan skapa sin egen berättelse.
En plats väl värd att besöka.

Bilder från reportaget i NA. De två bilderna nedan.






